En gång köpte jag en hund (en annan gång skaffade jag katter men det är en egen historia).
Det har alltid funnits hundar omkring mig och jag fantomhör fortfarande tassar på trägolvet och ljudet när alla ben fälls rakt ut och en stor Golden Retriever dunsar ner för att ta sig en lur.

Det var dags för en egen! Letade och letade. Det förbereddes, lästes böcker, kollades upp valpkurser och handlades en miljard grejer.
Akira var så fin. Stor, svart och blank. När han somnat sådär pang-rakt-ner-mitt-i-steget som valpar gör klappade jag hans runda valpmage och försökte i smyg väcka honom fast jag visste att jag inte fick.

Efter lite mer än två månader hade han bitit sönder alla mina kläder och mina händer. Skrämt livet ur alla som kommit och hälsat på för att se den söta “lilla” valpen.
Att lämna bort honom var bland det svåraste jag gjort, men man kan inte ha en varelse som ena sekunden sitter fint, räcker tass, rullar runt och kryper på beställning för att sedan gå bärsärk och vilja döda en.
Det var som att han såg rakt igenom mig och ju sämre jag mådde desto värre blev han. Vi höll på att ha sönder varandra.

Förra veckan brann vinden på mitt hus upp. Häromdagen kom jag att tänka på alla valpsaker jag sparat i en kartong. För att ge till nästa valp. Finaste läderkopplet som fanns smälte ihop med litet valphalsband för att sedan förvandlas till kol och sot. Alla sönderslitna mjukisdjur och trasiga skinnhandskar (“sätt på dig ett par handskar och håll fast valpen liggandes på rygg tills han blir lugn”…..funkar inte)  var redan utsorterade. Endast det som var värt att spara fanns kvar. Det är nästan lite för sorgligt.

Jag gick inte till hundpsykologen, jag gav det inte mer tid.
Försökte precis så mycket jag kunde, inte en sekund till och ibland är det nog.
Jag har inte ångrat mig en enda gång.

Sleepy one

Man hittar mycket när man flyttar. Fyller ett helt grovsoprum men får ändå med sig Sagan om Reven och andra episka historier skrivna av Pumba när hon bara var ett vårtsvinsbarn. Nu är rävstoryn borta igen men den handlade om Reven som va så jäkla hungrig och fastnade i en stubbe i sin jakt på mat.
Ingen hjälp fick han. “Jag tänker inte dra loss dig för du är för tjock, du får sitta där tills du blivit smal igen”, sa den andra reven.
Tror den måste varit självbiografisk, jag såg ut som en liten prost på den tiden.

När jag ändå va i farten städade jag datorn och hittade mitt första (ganska ambitiösa) möte med animation.
Here goes.

Sleepy one from Anders Meisner on Vimeo.

Gammalt som gatan

Har massa porträtt jag tänkt göra som inte hunnits med. Får bli dom här idag som jag gjorde för hundra år sen (eller typ 3) när jag jobbade extra i konstnärsmaterialkrängarbranschen. Ont gjorde det……. tydligen.

Ett minne från förr-i-tiden

En gång för länge sen bodde jag och lillasyster Berra granne med en galen karl som vrålade, fräste och va otäck som bara den. Det är många år sedan nu, kanske tio.

Inspirerad av “När jag var gift med Herrman” av fantastiska Kristina Lugn.