Det här med skolan

Mitt överjag kom på att vi skulle börja på reklamskola. Helt plötsligt och som en blixt från klar himmel.
Jag sa att det kändes som att jag var tvungen att dö och bli en annan person om det skulle vara möjligt. Hon (som inte är särskilt sympatisk) tyckte att “lite svinn får man räkna med”. Helt obeveklig.
Hon smickrade mig och bredde ut sig kring hur bra jag är på att komma på idéer och lovade att jag skulle kunna fortsätta jobba som illustratör och att vi bara skulle utöka vår kunskap lite.

Jag gjorde arbetsprover med piskan vinandes över huvudet och de blev följaktligen ganska dåliga. Vi gick på intervju och hon sa till människorna där att vi ville lära oss att samarbeta, att skapa kontakter och massa annan skit. Jag minns det som fragment ur en dimma och att jag tänkte, här sitter du och ljuger.
Hela sommaren innan skolan skulle börja tjatade jag, kan vi inte dra oss ur?! Det känns ungefär som om jag ska skola om mig till rörmokare (inte för att det är något fel med det yrket, det är bara väldigt långt ifrån mig). Vi har det väl bra som det är?
Dessutom tror inte jag att det är så himla reklamskolemässigt att ha koftor med hål i. Men hon menade på att det var dags att börja “networka” och “casha in”. Till och med någon floskel om att branschen behöver oss, någon som kan vaja den feministiska fanan i de kommersiellas högborg. Hah!

Mitt överjag har jag att tacka för sömnlöshet, huvudvärk och ett visst intag av dämpande mediciner (med ännu mer dimma som följd). Men trots allt även för en och annan muskel hon skaffat oss, telefonsamtal som hon tvingat mig ringa och eventuellt någon insikt som dykt upp någonstans mitt emellan oss. Till exempel att jag har världens bästa jobb. Något som bara blev ännu tydligare av de där få veckorna jag stog ut på skolan innan jag gick därifrån och aldrig mer gick tillbaka. Att jag inte vill eller ska hålla på och försöka komma på massa meningslösa kampanjidéer eller göra casefilmer. Och om vi bara lyckas dra upp lite gränser och styra vårar eget skepp så ska det nog gå hur bra som helst.

Uppsträckning i portfolion

De här gjorde jag för Svensk bokhandels katalog, våren 2010. Det handlade om läsplattornas förträfflighet över de gigantiska bokhögar som brukar skickas till rescencenter. Hur som haver så ser de lite mysko ut utan text och skiljer sig från resten i portfolion. Så nu förpassas de till bloggens glömska. Konsekvens!



Nästa vecka tas min utställning ner (nedan) och bilderna ska få komma till sina köpare.
Släng hjärtans gärna iväg ett mail till mig om du är intresserad. (lindalovisa(at)lindalovisa.com).
Print i ram: 1200 kr. Väl mött!

En gång köpte jag en hund (en annan gång skaffade jag katter men det är en egen historia).
Det har alltid funnits hundar omkring mig och jag fantomhör fortfarande tassar på trägolvet och ljudet när alla ben fälls rakt ut och en stor Golden Retriever dunsar ner för att ta sig en lur.

Det var dags för en egen! Letade och letade. Det förbereddes, lästes böcker, kollades upp valpkurser och handlades en miljard grejer.
Akira var så fin. Stor, svart och blank. När han somnat sådär pang-rakt-ner-mitt-i-steget som valpar gör klappade jag hans runda valpmage och försökte i smyg väcka honom fast jag visste att jag inte fick.

Efter lite mer än två månader hade han bitit sönder alla mina kläder och mina händer. Skrämt livet ur alla som kommit och hälsat på för att se den söta “lilla” valpen.
Att lämna bort honom var bland det svåraste jag gjort, men man kan inte ha en varelse som ena sekunden sitter fint, räcker tass, rullar runt och kryper på beställning för att sedan gå bärsärk och vilja döda en.
Det var som att han såg rakt igenom mig och ju sämre jag mådde desto värre blev han. Vi höll på att ha sönder varandra.

Förra veckan brann vinden på mitt hus upp. Häromdagen kom jag att tänka på alla valpsaker jag sparat i en kartong. För att ge till nästa valp. Finaste läderkopplet som fanns smälte ihop med litet valphalsband för att sedan förvandlas till kol och sot. Alla sönderslitna mjukisdjur och trasiga skinnhandskar (“sätt på dig ett par handskar och håll fast valpen liggandes på rygg tills han blir lugn”…..funkar inte)  var redan utsorterade. Endast det som var värt att spara fanns kvar. Det är nästan lite för sorgligt.

Jag gick inte till hundpsykologen, jag gav det inte mer tid.
Försökte precis så mycket jag kunde, inte en sekund till och ibland är det nog.
Jag har inte ångrat mig en enda gång.

Bilder från utställningen

Bilderna kommer ifrån ett pågående projekt som jag kallar för “Mamma klottrade alltid när hon pratade i telefon”. Projektet kommer att ändras, bli fler bilder och när de hängt på Plezuro (Rörstrandsgatan 28) i en månad ska de flyttas någon annan stans. Jag säljer (numrerade) printar i ram för 1200 kr.
Här hemskt gärna av dig via mail och/eller gå förbi Plezuro och släng ett öga på dem där!