Det här med skolan

Mitt överjag kom på att vi skulle börja på reklamskola. Helt plötsligt och som en blixt från klar himmel.
Jag sa att det kändes som att jag var tvungen att dö och bli en annan person om det skulle vara möjligt. Hon (som inte är särskilt sympatisk) tyckte att “lite svinn får man räkna med”. Helt obeveklig.
Hon smickrade mig och bredde ut sig kring hur bra jag är på att komma på idéer och lovade att jag skulle kunna fortsätta jobba som illustratör och att vi bara skulle utöka vår kunskap lite.

Jag gjorde arbetsprover med piskan vinandes över huvudet och de blev följaktligen ganska dåliga. Vi gick på intervju och hon sa till människorna där att vi ville lära oss att samarbeta, att skapa kontakter och massa annan skit. Jag minns det som fragment ur en dimma och att jag tänkte, här sitter du och ljuger.
Hela sommaren innan skolan skulle börja tjatade jag, kan vi inte dra oss ur?! Det känns ungefär som om jag ska skola om mig till rörmokare (inte för att det är något fel med det yrket, det är bara väldigt långt ifrån mig). Vi har det väl bra som det är?
Dessutom tror inte jag att det är så himla reklamskolemässigt att ha koftor med hål i. Men hon menade på att det var dags att börja “networka” och “casha in”. Till och med någon floskel om att branschen behöver oss, någon som kan vaja den feministiska fanan i de kommersiellas högborg. Hah!

Mitt överjag har jag att tacka för sömnlöshet, huvudvärk och ett visst intag av dämpande mediciner (med ännu mer dimma som följd). Men trots allt även för en och annan muskel hon skaffat oss, telefonsamtal som hon tvingat mig ringa och eventuellt någon insikt som dykt upp någonstans mitt emellan oss. Till exempel att jag har världens bästa jobb. Något som bara blev ännu tydligare av de där få veckorna jag stog ut på skolan innan jag gick därifrån och aldrig mer gick tillbaka. Att jag inte vill eller ska hålla på och försöka komma på massa meningslösa kampanjidéer eller göra casefilmer. Och om vi bara lyckas dra upp lite gränser och styra vårar eget skepp så ska det nog gå hur bra som helst.

Finfint

By Julia Pott

Så himla fint och inspirerande. Tyvärr påminner det mig om när Pumba var lite mindre och hade en crush på en gosse i parallellklassen (dessvärre inte fullt så liten som det kanske verkar). Jag hade hört att det var en bra idé att fråga vad klockan var och på så vis få lite uppmärksamhet. Dock var jag rädd för människor i allmänhet och pojkar i synnerhet så jag bad en kompis att fråga om tiden medan jag stog i andra änden av korridoren och väntade spänt på resultatet. Jag var ett spån som barn, det har blivit lite bättre nu.