going loco down in Acapulco

Eftersom jag inte kan sova nu för ti´n sitter jag uppe på nätterna och ritar med nattradion som sällskap. Det är ett helt gäng med galningar som ringer in dit vill jag lova. Börjar känna mig som en i gänget.
Samtidigt funderar jag på min nästa utställning som jag ska ha, på ett ställe nära dig, i slutet av januari. Det ska bli diverse märkliga folk, spioner och förhoppningsvis lite djur i skålar. Valar och sånt.

Det är lite goa människor som mailat och frågat om man kan köpa mina bilder. O visst ska man få göra det! Det kommer upp nån form av web shop (när gud vill, men förhoppningsvis innan jul) där man kan köpa printar och vykort. Håll ögonen öppna!

Det här med skolan

Mitt överjag kom på att vi skulle börja på reklamskola. Helt plötsligt och som en blixt från klar himmel.
Jag sa att det kändes som att jag var tvungen att dö och bli en annan person om det skulle vara möjligt. Hon (som inte är särskilt sympatisk) tyckte att “lite svinn får man räkna med”. Helt obeveklig.
Hon smickrade mig och bredde ut sig kring hur bra jag är på att komma på idéer och lovade att jag skulle kunna fortsätta jobba som illustratör och att vi bara skulle utöka vår kunskap lite.

Jag gjorde arbetsprover med piskan vinandes över huvudet och de blev följaktligen ganska dåliga. Vi gick på intervju och hon sa till människorna där att vi ville lära oss att samarbeta, att skapa kontakter och massa annan skit. Jag minns det som fragment ur en dimma och att jag tänkte, här sitter du och ljuger.
Hela sommaren innan skolan skulle börja tjatade jag, kan vi inte dra oss ur?! Det känns ungefär som om jag ska skola om mig till rörmokare (inte för att det är något fel med det yrket, det är bara väldigt långt ifrån mig). Vi har det väl bra som det är?
Dessutom tror inte jag att det är så himla reklamskolemässigt att ha koftor med hål i. Men hon menade på att det var dags att börja “networka” och “casha in”. Till och med någon floskel om att branschen behöver oss, någon som kan vaja den feministiska fanan i de kommersiellas högborg. Hah!

Mitt överjag har jag att tacka för sömnlöshet, huvudvärk och ett visst intag av dämpande mediciner (med ännu mer dimma som följd). Men trots allt även för en och annan muskel hon skaffat oss, telefonsamtal som hon tvingat mig ringa och eventuellt någon insikt som dykt upp någonstans mitt emellan oss. Till exempel att jag har världens bästa jobb. Något som bara blev ännu tydligare av de där få veckorna jag stog ut på skolan innan jag gick därifrån och aldrig mer gick tillbaka. Att jag inte vill eller ska hålla på och försöka komma på massa meningslösa kampanjidéer eller göra casefilmer. Och om vi bara lyckas dra upp lite gränser och styra vårar eget skepp så ska det nog gå hur bra som helst.